Idag har jag ett nästan normalt förhållande till mat. Eller ja, med måttet för västerländska kvinnors förväntade relation till mat mätt, vill säga. Så har det inte alltid varit.
Det började på allvar någon gång emellan sjuan och åttan. Jag hade dittills alltid varit smal, men helt plötsligt blev att vara smal något jag kunde vara bra på, en prestation. Att slippa undan måltider blev till en sport. Till en början var det ganska lätt. Jag tog långa promenader tills matrasten tog slut. Och vem märker om en liten tunn och blyg flicka utan många vänner försvinner?
- Nej, jag kan inte stanna på middag, jag lovade mamma att äta hemma.
- Nej mamma, jag är inte hungrig, jag åt middag hos X.
När skolsköterskan slutligen ringde mina föräldrar (utan att underätta mig, då hon inte ville ”gå bakom ryggen på någon”. Uppenbarligen var inte jag någon) och sa att jag hade ”anorektiskt beteende” men inte tillräcklig undervikt för att det skulle räknas som riktig anorexia blev jag besviken. Kände mig misslyckad. Späkte mig ännu hårdare.
Min historia slutar betydligt lyckligare än många andras. Jag började äta igen. Hittade någon slags livslust. Jag vet inte exakt vad som gjorde att det vände. Men i slutet av högstadiet blev allt, utom jag, litet lättare igen.
Det här är många år sedan, och jag har aldrig varit lika djupt nere i ätstörningar igen. Men en gång ätstörd, alltid ätstörd. Det ligger alltid där och lurar under ytan. När jag ibland bestämmer mig för att ”bli nyttig” (= den socialt accepterade termen för att banta), kommer den fram igen, ätstörningen, en demon lika lockande som ett skogsrå. Vill få mig att hoppa över måltider istället för att minska på portioner. Byta ut sociala sammanhang mot träningspass. Till och med nu, när jag skriver den här texten, tänker jag att jag inte borde skriva detta. Inte avslöja mina undanflykter. Ifall jag skulle behöva dem igen.
För det mesta kan jag hantera det. Vaksamheten som detta kräver gör dock att relationen till mat aldrig kan bli helt avslappnad. Att dessutom mitt i allt detta vara feminist leder knappast till färre konflikter mellan olika ideal. Som feminist vill en ju gärna stå över ett patriarkalt samhälles ideal. Att vilja vara smal kan kännas som ett svek mot systerskapet. Detta trots att jag mycket väl är medveten om, att även då jag kan identifiera många av de förtrycksordningar som finns i det samhälle jag lever, så vore det vansinnigt arrogant att inbilla mig att jag kan leva opåverkad av den värld jag vuxit upp i.
Den här texten erbjuder ingen lösning på dessa komplexa problem. Den är bara en liten del av en persons historia. En person som vill dela med sig av en liten del av sig själv, i hopp om att bidra till att minska skammen.
/Helena
Grymt bra text!
Jo, det är ju det där med att en antingen är ”för smal” eller ”för tjock”. Det som ses som lagom är ju så djävla smalt (pun intended!). Om du inte har ett BMI på exakt XX är du fel åt något håll. Och ja, det är sjukt att en måste ha en viss undervikt för att klassas som ätstörd och få behandling för ätstörningar.
Jag känner igen det där med att inte avslöja sina flyktvägar allt för väl. Men om jag håller koll på dina ätstörningsundanflykter, kan du hålla koll på mina tvångstankeundanflykter så kanske allt blir lite bättre i förlängningen (och vi får ett lite bättre och mer lustfyllt förhållande till mat, dessutom).
Amen till dubbelheten i att dels skämmas för att en är för tjock, dels skämmas för att man är dum nog att tycka att en är för tjock.
Sanna:
Tack! Och ja, precis. En ska väga ”lagom” mycket/litet. Och det är några få kilos spann mellan vad som är äckeltjockt och äckelmagert. Stor chans en har då att vara ”normal”.
Sen att dessutom säga till en ätstörd flicka att hon inte är tillräckligt smal för att det ska vara ”riktig” anorexia är ju helt absurt. Hur tror de att en ska reagera på det? -Yay, vad bra, jag är inte sjuk? Det borde ju vara fullständigt uppenbart att reaktionen snarare blir: -Fan, jag är så jävla värdelös att jag inte ens klarar av att svälta mig ordentligt.
(Litet BMI-räknande säger mig att jag var ca 1,5 kg från att vara en ”äkta” anorektiker. Big effing diff!
Det är en deal! Vi håller utkik på varandra. Vi förtjänar ju att må så bra som möjligt!
Josse:
Exakt! Det går inte att vinna hur en än gör. Det finns en jättebra Nina Hemmingson-serie som illusterar det perfekt. (Jag hittar den tyvärr inte nu, annars skulle jag länka).