/SUG

Hur hänger kärlek egentligen ihop med äktenskap?
Kärleken syns inte till alls i statens diskussioner om det heterosexuella äktenskapet under 1900-talet. På 1980-talet händer dock något – när man börjar diskutera om homosexuella ska få omfattas av samboendelagen, börjar man plötsligt tala om kärlek, att heterosexuell och homosexuell kärlek är lika mycket värd. I dessa resonemang finns dock samtidigt antaganden om att den homosexuella kärleken kommer ur en autentisk homosexuell läggning och alltid riktar sig mot tvåsamma relationer. Kärlek blir på så sätt också exkluderande, i och med att endast de som kan betraktas som äkta homosexuella och lever tvåsamt bör få rätt till statens godkännande. Och i efterhand skriver de statliga utredarna om kärlek som om det på ett självklart sätt varit basen för det heterosexuella äktenskapet de senaste hundra åren, men det stämmer helt enkelt inte.

Vad handlar din avhandling om?
Den handlar om äktenskapsbegreppet i svenska statliga utredningar 1909-2009. Jag analyserar hur äktenskapet kunde förvandlas från det tidiga 1900-talets traditionella institution till den könsneutrala och formellt sett jämställda institution det är idag. Jag tittar särskilt på heteronormativitet och tvåsamhetsnormer, till exempel hur normer kring moral och sexualitet ser ut i materialet.

Varför ville du skriva den?
Jag blev intresserad av tvåsamhetsnormer när jag läste genusvetenskap och fördjupade mig i bisexualitetsteori. Först ville jag skriva om att leva icke-tvåsamt, men så blev jag mer och mer fascinerad av tvåsamhetsnormen självt – och då särskilt på vilka sätt äktenskapet fortsätter att bära upp den.

Vad har du kommit fram till under forskningsarbetet?
Bland annat att staten går från att vilja reglera äktenskapet till att reglera familjen. Man utvidgar synen på vilka typer av relationer som är moraliskt okej, och på detta sätt kan samboendelagar införas. Att äktenskapet kunde bli könsneutralt 2009 berodde till stor del på att man redan förskjutit gränsen för vad som var moraliskt okej, och att kärlek blivit ett oemotsägligt argument för att inkludera homosexuella i statliga regleringar av intima relationer.

Nu när du samlat så mycket kunskap om äktenskap – är äktenskap något du skulle rekommendera?
Svår fråga. Å ena sidan blir det tydligt när man studerar äktenskapet att det verkligen är en privilegierad position att vara gift och skulle man ha möjlighet att välja att avstå bör man vara medveten om att man står utan många skyddsnät som staten har reserverat för de som är gifta. Å andra sidan finns starka gränsdragningar och hierarkiseringar mellan olika former av relationer, vilka är kopplade till äktenskapets privilegierade position och som förstärker heteronormativa maktstrukturer.

Ska du ge din avhandling till Viktoria och Daniel?
Haha, nej, det hade jag inte tänkt. Den problematiserar ju tvåsamhetsnormer och reproduktionsantaganden – något som verkar ligga kungafamiljen varmt om hjärtat. Fast så klart skulle jag ju önska att alla läste den.

När finns den att köpa?
Förhoppningsvis någon gång under våren 2011.

/Johanna

Hela världen jublar, heja, heja Viktoria och Daniel. De är så vackra och fina och se nu, se nu på den otroliga kärleken, hur den övervinner alla hinder, korsar och krossar alla gränser. Men jag undrar vilka gränser. Då har ni aldrig sett en gräns förut. Det är söndagskväll i juni och det är dagen efter. För mig och för prinsessan Victoria. Min gårdag bestod av syndikalistfestival, för mycket vin och kaskadtårar i en busskur i Skanstull. Victorias gårdag bestod av miljontals säkerhetspådrag för hennes frihet, att hon lät sin hand och kropp överlämnas från en man till en annan och grät lyckotårar i Gamla stan. Jag undrar, var någonstans fanns mina säpovakter när jag behövde dem? Jag skulle behövt dem igår, de skulle springa där bredvid mig i svarta kostymer stora solglasögon och ge mig min frihet. Var är mina krypskyttar, militärer och matroser? Victoria har ju fått så många, jag kunde väl i alla fall få två små, att ha i väskan om lördagskvällarna. Det finns så många människor som vill överskrida mina gränser. Överskrida våra gränser. Och inkräkta på vår frihet.

Men det glömde vi bort igår, att det bara var en vanlig lördag för folket. För ingen jublar åt mig när jag skänker femtio kronor till läkare utan gränser varje månad, ingen skriver en låt till mig eller skänker mig tjugofem handmålade glas varje gång jag sitter i tjejjouren och pratar med unga tjejer som fått sin värld sönderslagen. Nej, det är tyst om det, jag får inget mittuppslag i DN för att jag älskar någon. Det är bara en vanlig söndagskväll i min söderförort och fiskpinnestekoset och cigarettröken letar sig från de andra lägenheterna, in genom min öppna balkongdörr. Och igår gifte sig ännu ett heterosexuellt par i en svensk kyrka. Hela världen gråter av lycka. Jag undrar vilken lycka det är, jag känner den inte. Hur mycket jag än skulle vilja säga, att den där kärleken de bekräftade igår, är större än allt annat, så kan jag inte det. Igår var det bara en vanlig lördag, och ytterligare ett heterosexuellt par kunde kalla varandra man och hustru när de vaknade den där vanliga söndagsmorgonen dagen efter.

/Elsa Haglund Hasselgärde

Är du då en av alla oss som får utslag bara av att passera bröllopsmagasinen på Pressbyrån, som kräks på bukettkast och absolut inte vill veta av talakter om att hedra och tjäna någon annan – ja då kommer bröllopsplaneringen att bli lite av en utmaning, minst sagt. Med beslutet att gifta dig går du in i vad som bäst kan beskrivas som en cementvägg av normer och förväntningar: från de runt omkring dig, från bröllopsindustrin i stort och värsta fall från dig själv, ju mer indoktrinerad du blir. Det gäller helt enkelt att navigera mellan heteronormativa traditioner och löjligt dyra ”nödvändigheter” för att hitta det som passar dig och din partner bäst.

Här kommer några tips på hur du överlever och bryter upp traditionerna till något eget:

Inbjudningar: Måste inte alls vara dyra kort med snirkliga bokstäver. Bryr du dig? Fixa flaskpost, seriestripsinbjudningar eller vanliga kort. Bryr du dig inte? Maila/ring runt till de du vill ska komma.

Kläder/utseende: Det du tycker är allra snyggast helt enkelt – oavsett om det är jeans, burlesk, mustasch eller fantasyutstyrsel.

Ceremoni: Vill du involvera staten i ditt civilstånd kan du ha en kort eller lång borgerlig ceremoni, i kommunhuset eller var du vill. Om du inte tycker att varken kyrka eller stat har med din kärlek att göra, kan du be någon du tycker om att hålla i ceremonin. Då kan ni tillsammans skriva en ceremoni som definierar äktenskap för just er: du kanske inte vill ha något ”för alltid” eller ”hedra” – du kanske vill lova att vara din partners bästa vän, fortsätta festa själv varje helg och bjuda på fika på söndagar? Ni bestämmer.

Gäster: Igen- det är ni som bestämmer! Bjud ingen, bjud alla, eller bjud bara mamma. Förbered dig dock på att det kan komma att krävas en hel del sociala skills för att tackla folks reaktioner på ert val.

Tema: Fuck färgtema och kör på tema Star Wars istället. Eller tema nörderi (jag tänker xkcd- inbjudan, binärkod på tårtan, periodiskt system som bordsplacering) Är ni boknördar? Gift er på biblioteket, ha textblad som bukett och dekorera med litteratur ni gillar. Eller kanske tema medeltid, eller tema Gaga. Utgå från era intressen – och bara kör!
Mat: Vill ni kanske ha knytkalas, veganbuffé, sju sorters kakor, försöka efterlikna den där godisbutiken i Pippi Långstrump eller bara bjuda på sjukt många sorters öl?

Första dans: Varför inte första tv-spelsduellen, första gemensamma Guitar Hero-låten eller första schackmatchen istället?

Efternamn: behåll ditt eget, eller ta tillsammans ett kvinnonamn längre bak i släkten (t.ex gammelfarmors) och se till att det får leva kvar!

Länktips:
etsy.com
rocknrollbride.com
indiebride.com
etransgender.com
offbeatbride.com

/Marie (vars eget bröllop i augusti varken kommer att innehålla vit klänning, biologiska släktingar, diamanter eller bukettkastning – däremot feministiskt frågesport, universums nördigaste musiklista, vegetarisk buffé och Scum-manifestet som bordsdekoration)

Detta nummer av SUG handlar om viljan att gå från horisontellt till vertikalt läge.
Stand up!

/ Redaktionen

Varför säger de på tv att jag kommer få kärlek om jag är lenrakad och mjuk
När de i nästa sekund säger att jag ska vara bara mig själv för att få kuk
Varför tittar jag mig om axeln när ska gå ensam hem
och tvingas sätta in varje kille jag möter i facket potentiella våldtäktsmän
Vem har bestämt att jag ska vara mindre intresserad av sex
Och varför lyckas de till och med göra könsstereotypa roller i reklamfilmer för kex
Varför får jag skylla mig själv om något händer när dricker sprit och har kort kjol
Och varför innehåller nittio procent av allt som visas på MVT en halvnaken tjej i en pool
Varför är det så att män som jobbar får sin välförtjänta lön
Medan kvinnor som utför samma arbete får betalt utifrån sitt kön
Att uttrycket ”flaggan i topp det blev en snopp” fortfarande existerar är så jävla trist
Och varför har vi en jämställdhetsminister som inte ens kallar sig feminist
Varför kan män rättfärdiga våld, misshandel och begränsad frihet med ordet heder
Och varför skulle en Sara vara bättre på att ta hand om barn än en Peder.
Att kalla kvinnans könsorgan för musen, kissen eller fjärilen gör mig sur
Det är en helt vanlig fitta och inte nått jäkla djur
Vad innebär det egentligen att vara kvinnlig och vem av oss är det
Och varför tillåts pojkar vara högljudda medan flickor bara ska sitta tysta och le
Hur många gånger ska vi uppmanas att banta och ha storlek noll
När vi måste äta för att kunna leva senast jag gjorde en koll
Varför finns det dem som förklarar ojämställdhet med biologi
Och varför friger man män som våldtagit med förklaringen att hennes vilja var fri.
Jag har en hel hög frågor, som jag önskar fick ett svar
Om uråldriga konstruktioner där prislappen ännu sitter kvar
I kön utanför min hjärna står väntetiden still
Men vi ska resa oss ur skuggan och slå tillbaka, vi kan, vi vill.

Elsa Hasselgärde

Emma

Det gick aldrig att tänka utanför tankarna. Upplevelsen stod aldrig utanför föreställningen om upplevelsen. Det fanns alltid något att förhålla sig till och det fanns alltid en analys. Det blev för svårt att leva med en hjärna som ingick i en korrupt sammansvärjning med ett hegemoniskt samhällssystem och begränsande kategoriseringar.

Medelklassbarn med överexponerad hjärna.
Väx upp, bli snygg, bli allt vad du kan vara.

Men det var en lögn att jag var fri att formulera fortsättningen på de oskrivna bladen. För den fria viljan och alla ickekonstruerade ord hade köpts upp av Svensk Näringsliv och McDonalds långt innan dess att jag var ett slemmigt foster i mammas mage. Och i en värld där det närmsta en kan komma frihet är tampongreklamernas friheten i en liten ask så är det svårt att bli ett Happy Meal. Då blir en Galna Kosjukan.

Och det revolutionära snacket blev akademiskt ordbajseri. Teoretisk uppsats om whatever politiskt korrekt ämne. Intellektualiserade känslor och ett inre krig. Fångad i meningslösheten. Fast i ingenting.

Diagnostiserad sjukdom och psykiatrisk tvångsvård. Men vad är ett sjukdomstillstånd när det är omöjligt att ses som frisk i en värld som är sjuk? Kanske handlar det snarare om att kunna leva istället för att bara överleva. Att orka stå upp för sig själv och det en tror på. Att fortsätta kämpa utan att tappa bort sig själv.

För det är någonstans här det börjar.
Det börjar nu.
Nu.

Linn

Att liksom sitta upp, att liksom se sig om
Högstadiet är att ständigt ligga i krig och vänta på en pinsamhet som när som helst kan explodera och avslöja en. Och en hatar allt och en hatar alla och en hatar sig själv och alla hatar kanske en.
Så en läser. Fittstim. Under det rosa täcket. Det andra könet. Varför rakar jag benen? Egentligen?
Och en tycker sig plötsligt se alla strukturer och blir lika delar tvärförbannad och apatisk: Vad är detta? Hur kan det bara få pågå?
En åker till Pride, är en av två brudar i ett brudpar. Titta det fanns fler. Hittar glitter överallt i flera veckor sen.
När hon berättar för sina föräldrar vill de inte träffa mig mer, jag som varit hemma hos dem tusen gånger. Så vi är tillsammans, hon och jag. Men vi håller det hemligt, vi ligger lågt.

Att liksom resa sig, nästan upprätt
En klipper av sig håret (kanske det enda ”vackra” som en har) och ser hur en liksom inte ”räknas” längre. En håller henne i handen och kan inte bry sig mindre.
Och medan hjärtat dunkar så det känns i huden berättar en för mamma. Och världen rasar inte.
En allierar sig.
En slår tillbaka.
En reser sig, står upp.

Marie

Bild från 3dvulva

Klitoris skänklar, som benen kallas, går ner under huden, på var sin sida av slidan. De syns därför inte, men kan kännas när en är kåt. De, liksom resten av klitoris, sväller nämligen vid upphetsning. Och här kommer vi till ännu ett missförstånd. Klitoris får stånd. Klitoris blir blodfylld och svullnar upp vid sexuell upphetsning. Fittan är nämligen inte helt väsensskild från kuken, i början har alla foster ett kön som ser likadant ut, mer likt en fitta än en kuk. Denna utvecklas sedan antingen till en fitta, en kuk eller något lite mer mittemellan. Klitoris ollon och kukens ollon är i princip samma sak, eller har åtminstone utvecklats från samma källa. Detsamma gäller hela klitoris och kuken samt pungen och blygdläpparna. Ni som har en kuk eller som har kommit i närkontakt med en sådan har kanske sett att det på undersidan av kuken och längs pungen finns en söm, en mörk rand. Det är där det som blir blygdläppar på någon med fitta växte ihop, bara så att ni vet.

Och sen har vi ju lubrikationen också, som det åtminstone inte pratades om när jag var tonåring. Och vad gäller slidkransen så är det ju först på senare år som folk (läs RFSU) har börjat ifrågasätta idén om mödomshinnan.

Lubrikation lärde jag mig om första gången när jag var sexton och då inte genom skolan utan för att jag såg en affisch på en feministisk anslagstavla. Tack så mycket skolan. Att klitoris får stånd tog det mig ytterligare några år innan jag upptäckte, och klitoris skänklar hörde jag talas om första gången när jag var 22. Det kanske är jag som är lite långsam, eller hade oturen att gå i en gymnasieskola som inte hade ordentlig sexualundervisning, eller så har vi helt enkelt ett strukturellt problem. Det kan ju vara så, och jag hoppas att det är det, att dagens tonåringar faktiskt får lära sig det här i skolan. Men någonstans tvivlar jag. Det jag inte kan förstå, och som gör mig så frustrerat förbannad, är att inget av det här kan komma som en nyhet för gynekologer eller barnmorskor. Det är lite svårt att missa att klitoris inte är en knopp och att det inte finns en ”hinna” som ”spricker” när en för in något i fittan om en arbetar med att undersöka fittor. Varför vet inte all det här? Varför undervisas det inte om det i skolorna?

Om då folk inte lär ut det här i skolorna får väl dra igång vår egna privata utbildningsaktion. Berätta allt du vet om fittan för dina kompisar, systrar, flickvänner, mammor, kk:s, arbetskamrater, kursare, pojkvänner, släktingar och fellow queerkombattanter!

Stå upp för klitoris ståuppande!

Massa bra fittfakta och kukunskap finns här:

http://www.rfsl.se/halsa/?p=4148

http://www.rfsu.se/sv/Sex–relationer/Kropp-och-kon/

http://www.rfsl.se/halsa/?p=4979

Fausto-Sterling, Anne, Sexing the Body, 2000

Delilah, Helene & Flodman, Malinda, Stora sexboken, 2007

Sanna

Exakt på dagen, för exakt hundra år sedan, samlades kvinnor i Köpenhamn, för att kämpa mot den ojämställdhet och utsatthet kvinnor världen över tvingades leva i. Let’s stand on the barricades and fuck the structure! Flera decennier senare utropar FN:s generalförsamling att dagen har anledning att firas och här går vi nu, i pionjärernas fotspår, med ett arv att förvalta.

Ordet ”internationell” klingar gemenskap, sammanhållning, vänskap och samarbete. I naiv välvilja ska vi över nationsgränserna skapa jämlikhet och ge möjlighet att vara fria individer oavsett kön. Mycket har hänt sedan kvinnodagen stiftades år 1910. Men mycket mer är ännu kvar på agendan. Vi pratar inte längre om en feminism utan kallar oss radikalfeminister, liberalfeminster, marxism-socialistiska feminister, queerfeminister etc. Detta nummer av tidskriften SUG innehåller en hel hybrid av tankar, erfarenheter och reflektioner. Dagen till ära. Den åttonde mars. Om feministiska kamper. Read it and weep!

Redaktionen

Vilka är alla dessa killar som tar sig friheten att utföra övergrepp på mina tjejkompisar? Varför vill de förnedra, tvinga, tafsa, tjata? Varför vill en kille ha sex med en tjej som uppenbart inte vill, är drogad eller sover? Det handlar om makt, de killar som vill trycka ner tjejer är fega små svin som måste utöva den enda lilla pissiga makt de tror sig ha för att må bättre själva.

När jag var yngre var jag tjejgruppsledare för ett gäng tjejer i 13-årsåldern. Vi pratade om mobbing och de uttryckte det så bra: ”Man ska inte släcka någons låga för att lysa bättre själv.” Jag tänker ofta på det där. Det är en sanning som är brinnande het och aktuell.

Varför vill dessa killar släcka mina tjejkompisars lågor? Jo, de vill lysa bättre själva. Jag hoppas att era lågor blir så varma att ni blir brinner upp och dör. Och förpassas dit pepparn växer, där ni nyser och har plågor för att peppar i öppna, variga, böljande brännsår i huden gör så ont. Och det finns ingen mamma som kan smörja in er där, i pepparland.

Jag vill ge en stor eloge till min vän Anna, som är en stor inspirationskälla i den alltid pågående kampen mot mäns förtryck mot kvinnor. Hon försvarar sina vänner och hotar förövarna med påföljder. Tack för att du finns. Du inspirerar mig att göra min röst hörd och att försöka sätta ner foten när jag ser orättvisor. Jag vill vara lika modig som du är. Den 8 mars, internationella kvinnodagen, när detta nummer av SUG lanseras, ska vi komma ihåg att det finns Annor därute som står på vår sida.
Jag stämmer in i hennes ord:
”Om du gör så mot min vän eller någon annan tjej, så kommer jag att döda dig.”

Emilie L

Empe

Klart att jag fick respekt, ingen satte sig på mig, det tillät jag inte, nu efteråt har jag fått höra att jag utåt såg ut att vara väldigt självsäker stark och modig. Men inuti mig var det inte lika stabilt, för varje gång jag lät andra påverka mig och göra mig förbannad, varje gång jag la ner min själ i att försöka övertyga någon om att det jag trodde på var rätt så förlorade jag en liten del av mig själv, det blev ett enda uttryckande av åsikter som jag tillslut inte kunde argumentera för, jag hade tappat bort mig själv i ilskan. Faktum var att jag inte hade en enda livlina eller fallskärm som kunde fånga upp mig när jag föll. Jag utsatte mig själv för det hela tiden, föll i golvet och ställde mig upp igen, men istället för att var starkare varje gång tyckte jag mig bli svagare, hur länge orkar kroppen och själen?

Ja, det tog stopp. Att tillslut inse att jag inte kunde rädda världen var inte så hemskt som jag trodde, det var ganska skönt sluta höja rösten över de andra, att inte behöva vara nervös och ledsen hela tiden. Framförallt var det enkelt, efter gymnasiet följde ett år av tystnad, jag orkade inte öppna munnen, tyckte fortfarande samma saker men det var inte värt det, det var lättare att vara lite neutral. Men det är svårt att blunda för det som känns, jag började med genusvetenskapen och även fast jag inte tror att jag ensam ska utföra några underverk så känns det lite enklare, att vi är många som tror på rättvisa och frihet. Nu är jag snart tjugoett år och det är ju egentligen inte alls någon ålder att fastslå att en aldrig kommer förändras igen, men jag tror inte att jag kommer att återgå till varken den personen som inbillat sig att hon har hela världen i sina händer eller den personen som klappar ihop och rättar in sig i ledet för att världen ändå inte går att förändra. Jag tror att det bara kan gå framåt, att en måste höja blicken, välja sina strider och inte vara rädd för att lita på att vi tillsammans kan sammanföra våra inre kamper till en enda stor yttre kamp. För det handlar inte bara om hur högt vi skriker, utan också vad vi skriker. Vi kan vara både vrålande barn på golvet i affären och vuxna människor som tänker, känner för det händer i samhället och världen. Det tror jag är en bra kombination.
Elsa Haglund Hasselgärde

(Parafras på ett tal ur Glee, avsnitt 12. Tack till Sue Sylvester.)

Det jag vill ha den åttonde mars är inte ett ”Grattis på internationella kvinnodagen”-sms av en (manlig) vän. Jag vill inte få en ros på min arbetsplats för att jag har fitta. Jag vill inte att män ska fira, hylla, kommentera min (eventuella) kvinnlighet. Jag vill faktiskt inte se några män alls. Snälla vita, heterosexuella män – sluta hylla kvinnor och kvinnlighet och stanna istället hemma. Allt jag vill ha av er kan uttryckas mycket enkelt: Visa er inte utomhus under hela måndagen. Tack.

Majk