Tills döden skiljer oss åt

2002 och det var så mycket jag såg fram emot. Vi bara var och vi levde och vi mådde så jävla bra. Och jag skulle stå upp för mina ideal tills döden skiljde oss åt. Men döden skiljde oss åt alldeles för snabbt. För jag försvann. Det fanns ingenting kvar. Och när vapnet väl låg i min hand riktade jag det mot mig själv. Och rebellen som skulle fucka upp världen hade bara lyckats fucka upp sig själv…

Det gick aldrig att tänka utanför tankarna. Upplevelsen stod aldrig utanför föreställningen om upplevelsen. Det fanns alltid något att förhålla sig till och det fanns alltid en analys. Det blev för svårt att leva med en hjärna som ingick i en korrupt sammansvärjning med ett hegemoniskt samhällssystem och begränsande kategoriseringar.

Medelklassbarn med överexponerad hjärna.
Väx upp, bli snygg, bli allt vad du kan vara.

Men det var en lögn att jag var fri att formulera fortsättningen på de oskrivna bladen. För den fria viljan och alla ickekonstruerade ord hade köpts upp av Svensk Näringsliv och McDonalds långt innan dess att jag var ett slemmigt foster i mammas mage. Och i en värld där det närmsta en kan komma frihet är tampongreklamernas friheten i en liten ask så är det svårt att bli ett Happy Meal. Då blir en Galna Kosjukan.

Och det revolutionära snacket blev akademiskt ordbajseri. Teoretisk uppsats om whatever politiskt korrekt ämne. Intellektualiserade känslor och ett inre krig. Fångad i meningslösheten. Fast i ingenting.

Diagnostiserad sjukdom och psykiatrisk tvångsvård. Men vad är ett sjukdomstillstånd när det är omöjligt att ses som frisk i en värld som är sjuk? Kanske handlar det snarare om att kunna leva istället för att bara överleva. Att orka stå upp för sig själv och det en tror på. Att fortsätta kämpa utan att tappa bort sig själv.

För det är någonstans här det börjar.
Det börjar nu.
Nu.

Linn

Att liksom resa sig upp

Att liksom ligga ner
En står i ring på lekis och får veta att en är ”knäpp” som råkar resa sig när killarna ska stå och tjejerna sitta.
En placeras mellan de stökiga killarna, för en är tyst och snäll och livrädd och säger inget när de tar ens finaste suddgummisamling.
Mamma säger att en inte får kissa i buskarna i parken, för det kan komma ”gubbar” – gubbar som vill titta på unga flickor. Det offentliga tillhör de som kan stå upp och kissa, inte mig.
På mellanstadiet måste en vara kär i någon och jag är kär i Stina, det tror jag iallafall. Men det går inte. Går bara inte. Jag tar den där blyge killen istället- ja, jag är kär i Markus – sååå himla kär!
En får veta att när killarna slår tjejerna med sina skolväskor är det för att ”de är sådana.” Ser att en ska fnittra när de slår en – det gör de andra tjejerna.
Men en reagerar på impuls när de slår och ens armar svingar matteböcker och pennfodral och brandgul väskplast i ryggen på de som slog. Du är så jävla tråkig jämt.
Och en vill vara söt. Och smalochfin.
Och en ler, fast det brinner överallt.

Att liksom sitta upp, att liksom se sig om
Högstadiet är att ständigt ligga i krig och vänta på en pinsamhet som när som helst kan explodera och avslöja en. Och en hatar allt och en hatar alla och en hatar sig själv och alla hatar kanske en.
Så en läser. Fittstim. Under det rosa täcket. Det andra könet. Varför rakar jag benen? Egentligen?
Och en tycker sig plötsligt se alla strukturer och blir lika delar tvärförbannad och apatisk: Vad är detta? Hur kan det bara få pågå?
En åker till Pride, är en av två brudar i ett brudpar. Titta det fanns fler. Hittar glitter överallt i flera veckor sen.
När hon berättar för sina föräldrar vill de inte träffa mig mer, jag som varit hemma hos dem tusen gånger. Så vi är tillsammans, hon och jag. Men vi håller det hemligt, vi ligger lågt.

Att liksom resa sig, nästan upprätt
En klipper av sig håret (kanske det enda ”vackra” som en har) och ser hur en liksom inte ”räknas” längre. En håller henne i handen och kan inte bry sig mindre.
Och medan hjärtat dunkar så det känns i huden berättar en för mamma. Och världen rasar inte.
En allierar sig.
En slår tillbaka.
En reser sig, står upp.

Marie

Let’s talk about sex!

Eller ja, klitoris i alla fall, som trots allt är en förutsättning för orgasm för runt 70% av den fittfödda befolkningen. När de flesta hör ordet klitoris tänker de nog på den lilla knapp eller knopp som sitter precis innanför de yttre blygdläpparna. Men precis som som med så mycket annat när det kommer till fittor och sex är sanningen mycket mer komplicerad. Klitoris är inte bara av en liten knopp, utan runt tio centimeter lång och ser ut lite som en Cylon Raider från Battlestar Galactica. Det är helt klart ganska kul att tänka på sin klitoris som ett rymdskepp, i alla fall om en gillar rymdskepp, och Battlestar Galactica.

 

Bild från 3dvulva

Klitoris skänklar, som benen kallas, går ner under huden, på var sin sida av slidan. De syns därför inte, men kan kännas när en är kåt. De, liksom resten av klitoris, sväller nämligen vid upphetsning. Och här kommer vi till ännu ett missförstånd. Klitoris får stånd. Klitoris blir blodfylld och svullnar upp vid sexuell upphetsning. Fittan är nämligen inte helt väsensskild från kuken, i början har alla foster ett kön som ser likadant ut, mer likt en fitta än en kuk. Denna utvecklas sedan antingen till en fitta, en kuk eller något lite mer mittemellan. Klitoris ollon och kukens ollon är i princip samma sak, eller har åtminstone utvecklats från samma källa. Detsamma gäller hela klitoris och kuken samt pungen och blygdläpparna. Ni som har en kuk eller som har kommit i närkontakt med en sådan har kanske sett att det på undersidan av kuken och längs pungen finns en söm, en mörk rand. Det är där det som blir blygdläppar på någon med fitta växte ihop, bara så att ni vet.

Och sen har vi ju lubrikationen också, som det åtminstone inte pratades om när jag var tonåring. Och vad gäller slidkransen så är det ju först på senare år som folk (läs RFSU) har börjat ifrågasätta idén om mödomshinnan.

Lubrikation lärde jag mig om första gången när jag var sexton och då inte genom skolan utan för att jag såg en affisch på en feministisk anslagstavla. Tack så mycket skolan. Att klitoris får stånd tog det mig ytterligare några år innan jag upptäckte, och klitoris skänklar hörde jag talas om första gången när jag var 22. Det kanske är jag som är lite långsam, eller hade oturen att gå i en gymnasieskola som inte hade ordentlig sexualundervisning, eller så har vi helt enkelt ett strukturellt problem. Det kan ju vara så, och jag hoppas att det är det, att dagens tonåringar faktiskt får lära sig det här i skolan. Men någonstans tvivlar jag. Det jag inte kan förstå, och som gör mig så frustrerat förbannad, är att inget av det här kan komma som en nyhet för gynekologer eller barnmorskor. Det är lite svårt att missa att klitoris inte är en knopp och att det inte finns en ”hinna” som ”spricker” när en för in något i fittan om en arbetar med att undersöka fittor. Varför vet inte all det här? Varför undervisas det inte om det i skolorna?

Om då folk inte lär ut det här i skolorna får väl dra igång vår egna privata utbildningsaktion. Berätta allt du vet om fittan för dina kompisar, systrar, flickvänner, mammor, kk:s, arbetskamrater, kursare, pojkvänner, släktingar och fellow queerkombattanter!

Stå upp för klitoris ståuppande!

Massa bra fittfakta och kukunskap finns här:

http://www.rfsl.se/halsa/?p=4148

http://www.rfsu.se/sv/Sex–relationer/Kropp-och-kon/

http://www.rfsl.se/halsa/?p=4979

Fausto-Sterling, Anne, Sexing the Body, 2000

Delilah, Helene & Flodman, Malinda, Stora sexboken, 2007

Sanna

tema: 8 MARS

Dagen till ära, kommer SUG ut med ett nytt saftigt nummer. Den ”åttonde mars”, frambringar olika associationer beroende på vem man frågar. SUG slängde fram datumet till en bibliotekarie med skäggväxt och penis under byxlinningen som svarade ”Åttonde mars? Tja, du får väl kolla i en årsbok.” För denna bibliotekarie är datumet endast ett datum. För oss på SUG är det ett helt koncept!

Exakt på dagen, för exakt hundra år sedan, samlades kvinnor i Köpenhamn, för att kämpa mot den ojämställdhet och utsatthet kvinnor världen över tvingades leva i. Let’s stand on the barricades and fuck the structure! Flera decennier senare utropar FN:s generalförsamling att dagen har anledning att firas och här går vi nu, i pionjärernas fotspår, med ett arv att förvalta.

Ordet ”internationell” klingar gemenskap, sammanhållning, vänskap och samarbete. I naiv välvilja ska vi över nationsgränserna skapa jämlikhet och ge möjlighet att vara fria individer oavsett kön. Mycket har hänt sedan kvinnodagen stiftades år 1910. Men mycket mer är ännu kvar på agendan. Vi pratar inte längre om en feminism utan kallar oss radikalfeminister, liberalfeminster, marxism-socialistiska feminister, queerfeminister etc. Detta nummer av tidskriften SUG innehåller en hel hybrid av tankar, erfarenheter och reflektioner. Dagen till ära. Den åttonde mars. Om feministiska kamper. Read it and weep!

Redaktionen

Om du gör så mot min vän eller någon annan tjej, så kommer jag att döda dig

Flera av mina tjejkompisar och bekanta har varit med om det, mäns övergrepp. En har vaknat av att en arbetskamrat haft två fingrar i henne, under en jobbresa. Två har sovit och vaknat av att killar haft sex med dem utan kondom, en har blivit utsatt för en brutal gruppvåldtäkt, en (och säkert flera) har haft sex på sätt som hon egentligen inte gillar bara för att killen vill det. En har fått ett finger i rumpan under sex, trots att hon sagt nej flera gånger. En har blivit tagen på brösten på krogen. En har fått kjolen upplyft på dansgolvet.

Vilka är alla dessa killar som tar sig friheten att utföra övergrepp på mina tjejkompisar? Varför vill de förnedra, tvinga, tafsa, tjata? Varför vill en kille ha sex med en tjej som uppenbart inte vill, är drogad eller sover? Det handlar om makt, de killar som vill trycka ner tjejer är fega små svin som måste utöva den enda lilla pissiga makt de tror sig ha för att må bättre själva.

När jag var yngre var jag tjejgruppsledare för ett gäng tjejer i 13-årsåldern. Vi pratade om mobbing och de uttryckte det så bra: ”Man ska inte släcka någons låga för att lysa bättre själv.” Jag tänker ofta på det där. Det är en sanning som är brinnande het och aktuell.

Varför vill dessa killar släcka mina tjejkompisars lågor? Jo, de vill lysa bättre själva. Jag hoppas att era lågor blir så varma att ni blir brinner upp och dör. Och förpassas dit pepparn växer, där ni nyser och har plågor för att peppar i öppna, variga, böljande brännsår i huden gör så ont. Och det finns ingen mamma som kan smörja in er där, i pepparland.

Jag vill ge en stor eloge till min vän Anna, som är en stor inspirationskälla i den alltid pågående kampen mot mäns förtryck mot kvinnor. Hon försvarar sina vänner och hotar förövarna med påföljder. Tack för att du finns. Du inspirerar mig att göra min röst hörd och att försöka sätta ner foten när jag ser orättvisor. Jag vill vara lika modig som du är. Den 8 mars, internationella kvinnodagen, när detta nummer av SUG lanseras, ska vi komma ihåg att det finns Annor därute som står på vår sida.
Jag stämmer in i hennes ord:
”Om du gör så mot min vän eller någon annan tjej, så kommer jag att döda dig.”

Emilie L

Feminismens julafton

8e mars feminismens julafton. Hela familjen samlad för att fira högtiden. Alla i familjen kanske inte är lika välkomna. Men vi firar tillsammans i tron på gemenskapen. Vi dekorerar med skimrande symboler för feministisk kamp. Vi dricker oss lyckligt berusade och dansar i natten kring en imaginär feministjulgran. Vi äter oss mätta på linssoppa och pratar om det som är viktigt i livet. Vi går en promenad, gemensamt på gatorna och känner att vi är många. Kanske lika många som förra året, kanske inte. Men det spelar ingen roll, för vi vet att bakom oss går alla och resten av de som inte kunde komma med idag. De går där, vi ser dem. De ser oss.

Empe

Om inre och yttre kamp

Jag var femton år och började ettan på gymnasiet, hade precis börjat kalla mig feminist och hade en påträngande känsla av att världen vilade på mina axlar. Eftersom jag är född i vågens tecken skulle jag till och med kunna skriva att jag tyckte att jag hade världen balanserandes i mina händer, som vågskålar. Jag vet ju att det inte var så, en enda människa har inte ansvar för allt, och varför skulle just jag av alla vara den som hade i uppgift att göra något åt orättvisorna. Men jag ville mycket, var känslosam och förbannad, hade problem med att lägga jämnt antal vikter i vågskålarna. Det ledde till att det ofta tippade över åt något håll, vissa dagar var jag blixtsnabb med att säga ifrån, gick till rektorn och krävde en utbildning i feministiskt självförsvar för alla tjejer på skolan, skällde ut dataläraren som var gammal militär, pekade med hela handen, han kallade oss inte för våra namn utan för de siffror som datorerna hade, påminde hela tiden killarna om att de inte fick välja rosa färg på sina diagram eftersom det var en ”tjejfärg”. Jag kände mig som litet barn i en affär, som lägger sig ned på golvet och gallskriker för att det inte får som det vill. Ofta fick det effekt, jag lyckades förändra och påverka många saker i skolan. Men andra dagar orkade jag inte med någonting, jag kunde sitta inne på toaletten och gråta för att jag sett nyheterna på morgonen och alla de hemska saker som hände i världen gick rakt in i mig . Eller gråta bara för att jag var besviken på tjejer som kallade sig antifeminister, jag kunde inte värja mig, kunde inte skapa distans. Jag ville inte acceptera att jag inte kunde omvända alla människor till att tro på det jag trodde på. Jag var ofta livrädd när jag sa ifrån, blev helt matt, svettig och skakig i kroppen. Men likväl så utsatte jag mig själv för det om och om igen, för jag kände att om inte jag gjorde det, skulle ingen annan göra det. Det var inte den bästa kombinationen av känslor och handlingar.